Andel deltagare kontra antal aktivitetstillfällen inom föreningsidrotten

Av Elofsson, Blomdahl, Lengheden, Åkesson

Redan för ett flertal år sedan noterade Statistiska Centralbyrån (SCB) att de flesta uppgifter kring deltagandet i föreningsidrotten för barn/ungdomar var alltför osäkra för att kunna bedömas som tillförlitliga när man vill veta andelen som är med (Blomdahl & Elofsson (2019), Ökar ojämlikheten inom föreningsidrotten, sid 25-28). Då frågan besvarades i SCB:s och flera andra studier räknade många ungdomar även in deltagandet i andra organiserade fysiska aktiviteter – t ex kommersiella gym, dansskolor eller andra gruppaktiviteter. Detta ledde till att SCB övergick från att i stället för att ange andel deltagare i idrottsförening till att tala om andel deltagare i ”föreningsliknande” aktiviteter. En kontroll av ungdomarnas uppgifter måste göras för att inte kraftigt överskatta andelen medlemmar i idrottsförening. I undersökningar som vi genomfört inom Ung livsstil – där barns/ungdomars svar på frågan om de deltar i idrottsförening granskats – har vi funnit att överskattningen (utifrån deras egen bedömning av vad som är idrottsförening) kan handla om upp till 15 procentenheter.

Riksidrottsförbundet undersöker och redovisar antalet aktivitetstillfällen inom det lokala aktivitetsstödet (LOK-stödet) till föreningsidrotten. Dessa uppgifter bedöms som tillförlitliga för att studera aktiviteten inom olika köns- och åldersgrupper. Däremot finns här inga möjligheter att studera variationer mellan olika grupper kopplade till socioekonomisk respektive svensk/utländsk bakgrund. Vi har vid flera tillfällen noterat att det finns flera oklarheter när det gäller i vilken utsträckning detta mått – antal aktivitetstillfällen – ger en bild av hur stor andel som deltar i föreningsidrotten. Om vi vill studera hur många inom en viss grupp – t ex mellanstadietjejer – som deltar inom föreningsidrotten handlar detta självklart om hur många som är medlemmar i idrottsförening. Utgår vi däremot från antalet aktivitetstillfällen handlar det om det totala antalet aktivitetstillfällen som utövas inom denna grupp. Siffrorna skulle bli lika om varje person i gruppen utför just en aktivitet i veckan. Om personerna i gruppen i genomsnitt ägnar sig åt två aktiviteter i veckan blir däremot andelen medlemmar endast hälften så hög som genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen i gruppen (då även de som inte deltar räknas in).

Dessa skillnader är viktiga att ha i åtanke både då man jämför olika grupper och då man studerar förändringar över tid. Om vi börjar med att jämföra två grupper – t ex killar och tjejer i högstadiet eller tjejer i högstadiet med tjejer i gymnasiet – så kan det bakom en olikhet finnas skillnader dels i antalet deltagare i idrottsförening, dels i det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen i de olika grupperna. Om det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen är högre per person i en grupp än i den andra behöver detta inte innebära att andelen deltagare (medlemmar i idrottsförening) är högre. Denna andel kan t o m vara lägre. Ett exempel kan vara jämförelser mellan olika åldersgrupper, där vi kan anta att det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen bland deltagare är högre bland de äldre. Detta innebär att vi lätt får en bild av att minskningen i andelen aktiva är mindre än vad den i realiteten är. På samma sätt måste man tänka på detta då man vill studera förändringar över tid inom en viss grupp. Bakom en minskning av antalet aktivitetstillfällen i en viss grupp kan dölja sig att färre deltar (färre är med i idrottsförening) och/eller att det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen har minskat bland de deltagande.

Från ett folkhälsoperspektiv har en rad kommuner stöttat idrottsföreningar för att fler fysiskt inaktiva ska bli aktiva. Ur detta perspektiv blir resultat av genomsnittligt antal aktivitetstillfällen i en specifik grupp (där även de som inte har några sådana räknas in) problematiskt eftersom barn/ungdomar som tränar intensivt får en större vikt. Bakom såväl skillnader mellan grupper som förändringar över tid påverkas detta mått både av hur stor andel som deltar och den genomsnittliga aktiviteten bland deltagarna. Data ger inga möjligheter att avgör hur mycket dessa två saker påverkar. Då man utifrån folkhälsoperspektivet diskuterat den bristande fysiska aktiviteten i olika barn/ungdomsgrupper är man främst bekymrad över att dessa inte är med i idrottsförening eller mer systematiskt ägnar sig åt andra organiserade eller oorganiserade fysiska aktiviteter. Då idrottsförening här nästan genomgående intar en dominerande plats är det viktigt att få en bild av hur stor andel inom de olika grupperna som är aktiva, d v s är med i idrottsförening. Med analyser av antalet aktivitetstillfällen kan detta inte studeras. Olikheter och förändringar i det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen bland de aktiva får alltför stor betydelse. I strävan efter att få fler fysiskt aktiva inom en viss grupp kan en ökning av antalet aktivitetstillfällen betraktas som ett positivt utfall, trots att det kanske endast handlar om att det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen ökat utan att andelen aktiva har förändrats. Vi får ett intryck av att vi fått en hälsovinst.

Ett aktuellt exempel är här de resultat kring minskad fysisk aktivitet bland yngre som Centrum för Idrottsforskning (CIF) nyligen publicerat. Det finns i alla de studier som vi genomfört inom Ung livsstil inga indikationer på att andelen medlemmar i idrottsförening skulle ha minskat i mellanstadiet. De förändringar CIF presenterar torde därför i stor utsträckning handla om att det genomsnittliga antalet aktivitetstillfällen har minskat bland de som är aktiva. Man kan fundera över om detta utifrån folkhälsoperspektivet gör att man skall oroa sig så mycket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *